Den 18/8 plingar det på dörren strax innan 11. Det var en granne i porten som talar om att hon hittat en katt utanför porten som hon tror har ramlat ur ett fönster. Hon frågar mig; "Har du katt?".
"Ja, det har jag... men dem är båda här" säger jag och kollar ut genom hallen; Nero ligger här, vänder mig om och ser in i gästrummet; där är vädringsfönstret öppet! Det är nu paniken sprider sig i hela kroppen!
Jag springer till det öppna fönstret och förväntar mig det värsta; att se Dante ligga utanför - men han ligger inte där. I ren och skär panik skriker jag åt den snälla grannen; "vart är han!?". Hon hade släppt in katten i porten, jag springer ut och mycket riktigt, det är Dante. Och han är skadad.
Han är stel i kroppen, skriker och blöder ifrån ena tassen.
Dante kommer hem igen och där börjar en hel rada samtal som görs med darrande röst, våta kinder och svaga knän. Ringer först av allt till jobbet; "Min katt har ramlat ur ut fönstret och jag måste till veterinären, jag kommer inte idag", ringer Tina; "Dante har ramlat ut, kan du följa med mig till veterinären?", ringer Jimmie och mamma och uppdaterar om situationen. Usch. Min skatt har gjort sig illa. Jag känner mig helt värdelös.
I 7 timmar sitter jag och Tina hos veterinären. Han misstänker en ryggfraktur, tån är bruten och behöver opereras och känner ingen kissblåsa... Ännu mer panik sprider sig i min kropp. "Jag kommer förlora honom!".
Röntgen var toppen och operation för tån är bokad; han åker in ganska direkt.
Vi hinner inte mer än att komma hem förens Dante lyckas få loss tassbandaget; jag ringer veterinären, i ytterligare lite mer panik och dem säger att det bara är att åka tillbaka. Sagt och gjort, den här gången följer Jimmie med.
Sköterskan lägger nytt och visar hur jag ska göra framöver. Hon känner efter kissblåsan igen; den finns där. En lättnad sprider sig i kroppen. Dante kissar; inget blod. Nu kan jag verkligen andas.
"Han kommer bli bra".
